Rosa Elefanter

pink_elephant_cartoon2_60748907_190283609Du har säkert hört talas om uttrycket att det finns en flodhäst eller rosa elefant i rummet, ett uttryck som menar att det finns något stort konstigt där som ingen vill se eller tala om. Oftast handlar det om alkoholproblem eller andra missbruksproblem.

Själv växte jag upp i en familj där vi nog alla var Rosa Elefanter.
Det var jag, min pappa och hans föräldrar – ett sammelsurium av medberoende, alkoholism, manipulativt beteende och en del depression.
Det har tagit mig många år att skala bort det mesta av den rosa elefanten, och idag är det nog bara en del rosa prickar kvar av medberoende och tröstätande.

shh_finns_det_elefant_i_rummetIdag fick jag ett telefonsamtal som berättade att en i min närhet hade blivit utsatt för en gapande, hotande, hatiskt förnedrande, skrikande elakheter, Stor Rosa Elefant, där tillflyktsorten fick bli att låsa in sig på toaletten. Och det gör så ont i mitt hjärta! Så ont att det finns så många därute som blir utsatta för sådana här saker.

Till den Rosa Elefanten skickar jag INTE mina tankar, mina känslor eller förhoppningar, för en alkoholists ego behöver aldrig få mer uppmärksamhet, det är bara som att kasta bensin på elden. Istället skickar jag all min kärlek, förståelse och healing till alla som finns runt omkring en Rosa Elefant.
Till alla i familj och bekantskapskrets som tyvärr ingår i medberoendekretsen – ofta utan att de själva är medvetna om hur illa ställt det faktiskt är – skickar jag mina tankar och förhoppningar om att de ska kunna se klart vad som pågår.

elefanten-i-rummetMedberoendesjukdomen är allvarlig. Den är lömsk och för de flesta osynlig vilket bara gör den farligare. Däremot ser vi som varit där och kommit loss den mycket tydligt, men när vi försöker varna för den tycker många att vi bara överdriver.

Vi som varit där ser, förnekelsen, skyddandet, överslätandet, maktspelet, manipulerandet, lögnerna, skammen och sorgen, allt detta som den närstående tar till för att klara av den svåra situationen.

Snälla! Alla ni som har en rosa elefant i er närhet, sluta upp med alla dessa saker. Sluta skyla över, förklara, hjälpa till, ta hand om, tjata, böna och be om ändring!

Det fungerar aldrig! En rosa elefant/alkoholist/missbrukare vill inte ändra sig, vill inte bättra sig förrän situationen blir ännu svårare. Hur svårt och hemskt vi utanför än tycker det är, har de det ”alldeles för bra” i sitt beteende för att vilja bli av med alla bieffekter av missbruket. De får så mycket hjälp att skyla över, de får så mycket uppmärksamhet med tjat och böner, de får så mycket ”tycka synd om”, medkänsla och kärlek att de blir ”berusade” på även detta.

elefanten+i+rummetDet bästa du kan göra är att hjälpa den rosa elefanten med att få ta konsekvenserna av ALLA sina handlingar, inte mildra någonting, inte rätta till något.
Ju svårare det blir, desto fortare kanske den rosa elefanten förstår att det finns ett problem som måste tas itu med. Den Rosa Elefanten behöver hjälp! Men först måste vi låta den synas, synas för det den är!

Tycker du jag överdriver? Visst får du tycka det, men jag ber dig bara om en sak i så fall. Läs lite mer om medberoende och missbruk, fundera lite och ge idéerna en chans. Det brukar sägas att ca 1 miljon människor här i Sverige är anhöriga till en missbrukare, det är rätt många, och alla dessa människor utsätts för medberoendeproblematiken. Själv tror jag det är ännu fler än så.

Bra läsning:
Al-anon.a.se
Anhörigjouren
Beroendet.se
Medberoende test, Expressen
Anonymaalkoholister.se

En kille som heter Tommy Hellsten har skrivit flera bra böcker om detta och närliggande ämnen, jag rekommenderar varmt hans ”Flodhästen i vardagsrummet”, den har hjälpt mig att förstå många saker. Finns som pocket för runt 50-60:-.

/T

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Nästan nutid | Märkt , | Lämna en kommentar

Klockor och tidens gång

Just idag för 85 år sedan föddes min pappa, jag funderar ibland rätt mycket över varför saker blev som de blev och över hur lik honom jag kanske är, eller inte. Den här minnesbilden är med en hälsning till honom.

*****

  Hon griper tag i det slitna och tjocka jeanstyget, drar i hans byxben med båda händerna. Benen vinglar under henne men armarna drar henne uppåt. Hon gurglar lite, kravlar och glider ner, häver sig upp igen svajande, jollrar och sjunker ned. Skrattar förtjust och gör en ny ansats att klättra över hans båda ben.
Armen fångar henne strax innan hon lyckas luta sig över faderns knän. Vänder henne mjukt in mot det lilla trygga utrymmet som bildats mellan väggen och faderns liggande gestalt. Nu vänder hon istället all sin uppmärksamhet mot väggbonadens små garntofsar, sträcker ut handen med tumme och pekfinger beredda. Griper försiktigt om en gul garnända, drar, lirkar och drar lite till. Lyckan bubblar upp ur henne som en kaskad av små jollrande skratt när garnändan ger vika och släpper från bonaden. Den gula biten granskas noga, dissekeras till flera mindre delar, som släpps och faller ned runt omkring henne, och slutligen ratas den sista resten. Hon sträcker sig målmedvetet efter en ny tråd.

Fadern suckar. Den tidiga vårsolen kittlar honom i nacken, han har jobbat hela natten och önskar han fick sova en stund. Men hon är så glad och nöjd att det samtidigt är en ren fröjd att ligga här och se henne utforska en liten bit av världen. Men låter han henne dra bort fler trådar ur bonaden blir hans mor ond på honom.

Flickan är nyfiken och vill absolut fortsätta sitt utforskande, han ler och tar av sig sitt armbandsur. Klockan är en pokervinst med diskutabel historia, en guldklocka av märket Longines, ett riktigt flaggskepp. Men flickan älskar att leka med den och vad gör man inte för att få se henne lycklig, och för att kunna vila ögonen, en liten, liten stund till.

Klockan tickar mjukt med ett sorts tsick-tsack-ande, hon håller den mot örat, lyssnar förundrat, tittar på den och sedan lyssnar hon igen. Hon lyssnar en lång stund men blir sedan lite ivrigare, skakar klockan häftigt och fnittrar lyckligt när mekanismen för självuppdragning ger ifrån sig ett tydligt zick-zick-zick. Tittandet, lyssnandet och skakandet fortsätter en stund, men rörelserna blir allt häftigare och nu kommer flickan på den strålande iden att slå klockan i väggen. Hon svingar den förtjust och njuter av oväsendet, ibland träffar hon garntofsarna på väggbonaden och ibland direkt på betongväggen. Det låter strålande tycker hon och gör sig genast beredd att börja en ny omgång med klockan.

Fadern suckar uppgivet, reser sig upp och lyfter upp flickan, lirkar klockan ur hennes händer och ser sig om efter något annat att roa henne med. Någon mer vila blir det helt klart inte, inte nu.

Gubbängen vintern 57-58

00060d

/T

  Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i Föräldrarna, Minnesbilder | Märkt , , | Lämna en kommentar

Hon hade faktiskt aldrig läst Don Quijote

Hon hade faktiskt aldrig läst Don Quijote, även om hon – som så många av oss – hade en alldeles egen uppfattning om vad det vill säga att slåss mot väderkvarnar.

Det var nog mest en känsla hon hade av hur väldigt, väldigt, sorgligt det var med denna man. Denna man som på fullaste allvar drog ut i världen för att bekämpa dessa väderkvarnar. En kamp på liv och död, som bara han, och ingen, ingen annan, förstod vikten av.

***

.             Hon var en alldeles vanlig medelålders kvinna när detta hände. Men själv kände hon sig allt annat än vanlig. Hon kände sig snarast så udda och annorlunda att hon troligen stod på gränsen till att vara ett ”UFO”, men som tur var visste ingen där utanför vad som rörde sig i hennes inre.
Den känslan var inte ny för henne, hon hade faktiskt aldrig känt sig vanlig. Efter vad hon kunde komma ihåg, inte en enda gång i hela sitt liv, hade hon fått känna lyxen av att vara, bara vanlig. ”Som alla andra”, var ett uttryck som istället hade blivit ett skällsord för henne. -För vem vill vara som ”dom”?, brukade hon säga.

.             Den dagen hon förstod att hon faktiskt var en riktig Don Quijote var ingen vacker dag som det är brukligt i sagorna. Det var en vanlig gråkulen Novemberdag i en alldeles vanlig Svensk huvudstad.
.             Hon började sakta inse att hon hade slagits hela sitt liv. Slagits för livet. Och det var egentligen inte bildligt talat, inte för henne. Hon hade slagits, oupphörligt, dag ut och dag in, sedan långt innan hon blev född. För om hon inte hade gjort det, skulle hon genast ha förlorat livet. Så hade det alltid varit. Och så konstigt tyckte hon faktiskt inte att det var. .             Så klart måste man slåss för sitt liv, och för sina barns, hade hon tänkt. Det är ju viktigt. Att få behålla det. Livet alltså. Men det blir ju så otroligt arbetsamt. Att slåss för det varje vaken sekund, och faktiskt, varje stund även i sömnen.
.             Det skulle vara så skönt om man kunde få slippa, önskade hon ibland, bara en liten, liten stund. Men det var som om denna viskande önskan var rösten av självaste Döden, en falsk försåtlig önskan som bara kunde sluta i katastrof. För att slappna av och ge upp kampen måste ju vara det samma som att ge plats för dödens stillhet och vila, och det var hon verkligen inte beredd till. Så därför hade hon fortsatt sin kamp. Varje dag och varje stund. Något alternativ fanns ju inte, inte för henne.

.             Varför hade hennes liv blivit en sådan kamp, undrade hon. Alla andra hade det ju inte likadant, det hade hon för länge sedan insett. Och nu när den gyllene medelåldern var här hade det blivit lite lättare att tänka på hur hennes liv hade börjat. Hon började äntligen kunna se det med något andra ögon. De minst sagt underliga omständigheterna kring hennes tillkomst.

***

.             Allt hade berott på att en gammal kvinna stoppade sin yngsta son i samma säng som hans halvbrors dotter. Att dottern var en vacker 16-åring med ovanligt mycket livserfarenhet och mannen bara 25, såg den gamla kvinnan inte som ett problem. Men det fanns många orsaker till att ifrågasätta vad den gamla var villig till att se, eller snarare, inte se.
Att den sexuella attraktionen däremot gnistrade till är betydligt lättare att inse, och ett famntag går snabbt, särskilt i en trång utdragssoffa på 50-talet.
Det blev en fin sommar, 1956. Den unge mannen fyllde 26 och den 16-åriga flickan gjorde honom sällskap både i segelbåten och på kobbar och skär i Stockholms yttre skärgård. På någon av de solvarma klipphällarna, de undanskymda vikarna, eller kanske på durken i den lilla segelbåten med namnet Puck, fick deras handlingar en konsekvens.
När hösten kom blev den konsekvensen, en katastrof.

***

.             Hon hade länge vetat detta, men det var först på senare år hon hade börjat fundera över hur andra människors tankar och känslor hade påverkat hennes liv.
De första 40 åren hade jag fullt upp med att leva mitt liv, ta hand om min familj och kämpa framåt, tänkte hon. Det var inte förrän efter min 40-års dag som tankarna och minnena började komma på allvar, insåg hon, innan dess hade hon varit nästan helt förskonad från minnen.
Inte heller hade hon kunnat se de ”röda trådar” hennes liv var fullt av, men nu kom minnena och hon började kunna ana sambanden.

***

.             Graviditeten var en familjetragedi, en katastrof som var så skämmig att de inte visste vad de skulle ta sig till. Det var ju nästan incest. Den unga flickans far var ju halvbror med den 26-årige unge mannen, skammen och skulden vägde mycket tungt.
Och vems var felet? Vem skulle bära skulden för denna fruktansvärda händelse? Den 16-åriga flickan var ju vanartig, det visste alla, och hon hade ju sin egen mor att brås på. Tills alldeles nyligen hade hon varit intagen på Edesta lanthem, vilket inte var så konstigt, dessutom var hon en oäkting och moderlös, och hon hade varit barnhemsbarn större delen av sitt liv.
.             Den gamla kvinnan sa. Jag tvår mina händer, hur skulle jag kunna tro att nåt så erbarmeligt hemskt skulle kunna ske, jag som har gjort allt jag kunnat för henne. Det var ord som den gamla använde sig av rätt ofta, och de hördes nästan alltid när det blev problem av något slag.
Den gamla kvinnan tog inte på sig skulden för detta, hon tog faktiskt aldrig på sig skulden för något av det hon gjorde. Den 16-åriga flickan kunde man ju inte förvänta sig något annat av, inte med hennes bakgrund. Och den unge mannen bar redan en skuldbörda – som den gamla kvinnan lagt på sin son – som var stor nog att räcka livet ut.

.             När den lilla flickan föddes följande vår, hade hon redan fått skulden tilldelad sig. Alla som såg henne visste redan att det var hon, hon som var beviset på alla inblandades skuld. Och hur gör man när man älskar ett barn som alla redan vet är skyldigt. Skyldigt till sina förfäders skuld, och skyldigt till deras egna känslor av skam.

***

.             Så, vad bestod hennes väderkvarnarna av? Vad slogs hon emot? Vad var det hon bar omkring på? Vad var det för hemskheter som skulle kunna hända om hon slappnade av en enda sekund?
Var det så enkelt att det var alla de ”synder” som hennes förfäder gjort sig skyldiga till. Allt hon visste om, allt hon upplevt, allt hon hört talas om. Allt i en koncentrerad sörja, som skulle drabba både henne och hennes barn.
Allt på en gång, obönhörligt, vid första lilla glimt, av svaghet.

/T

Puck-1

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i Föräldrarna, Flickans liv | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Leoparder i sommarnatten

Sonen sa något om en leopard, då mindes jag två olika juninätter.
2 helt olika nätter, båda med moln som fläckiga leoparder.

På himlen glider den gråfläckiga leoparden förbi,
sakta och majestätiskt.
Månskäran vänder sig och ser längtansfyllt efter honom,
ser hans väg mot att i öst få möta solen.
Sakta blir han lämnad efter,
ensam i den ljusblå natthimmeln.

Lite senare i Juni var leoparderna på ett helt annat humör.

-Hej Måne!, kvittrade leoparderna när de passerade över honom.
-Hej, sa Månen långsamt och försökte skaka lite på sig.
Leoparderna började genast att fnissa,
-Det kittlas! Det kittlas!, sa de alla och fortsatte över månen med sina lätta fnitter.

/T

Publicerat i Diktat | Lämna en kommentar

Kan en nylonstrumpa från 1962 förändra ditt liv?

Det var 1:a april igår, och som vanligt många aprilskämt i tidningar och Tv, på kvällen fick jag syn på ett program i SVT:s Öppet arkiv. Det var med igenkänning och ett stort leende jag såg inslaget om Nylonstrumpan från 1962nylonstrumpan
Senare på kvällen märkte jag att minnet inte ville försvinna utan dröjde sig kvar. Tankarna fladdrade omkring och bilder av den kvällen och andra känslor från ”då” dök upp och for runt i mitt huvud.

Min farmor var en av de som klippte sönder en nylonstrumpa den 1:a april 1962, hon tejpade omsorgsfullt upp den över vår Tv av märket Philips. Min pappa och min farfar gjorde halvhjärtade försök att få henne låta bli. Det var ju att kasta pengarna i sjön, klippa sönder finaste paret nylonstrumpor. Förstod hon verkligen inte att det var ett skämt?
Min farmor var påstridig, och även hon var nedlåtande över männens attityd. Hon gruffade och klagade över deras ovilja, tyckte de var negativa till nyheter och inte ville de ens försöka.

Min farmor ansågs helt klart lite dum och lättlurad, därför var det lätt att se ned på henne och ha en nedlåtande attityd. En obildad kvinna, hemmafru, utan fint sätt, uppvuxen bland orosmoment och småpatrask på Andra Långgatan i Göteborg. Troligen en försupen far, och om hennes mor hörde jag henne aldrig berätta något.

Men samtidigt styrde hon vår familj med järnhand. Min farmor kunde manipulera, spela martyr, och få vem som helst att överväldigas av skuldkänslor. Allt detta hade hon utvecklat till en sann konstart, en konstart flera av oss aldrig kunde bli fria från. En konstart som hjälpte till att ta livet av minst två personer.

Och medans tankarna löper runt, ser jag pusselbiten jag fått. En bit som är en del av förklaringen till att jag avskyr dumhet. Dumma människor, och då särskilt dumma kvinnor är något jag i hela mitt liv har haft otroligt svårt för. Kvinnor som inte kan, inte förstår, inte vet, inte orkar, inte klarar av, men med lätthet erkänner sin oförmåga om och om igen, utan att ens ha försökt.

Jag vet, det är inga snälla eller vackra tankar, men nu pratar vi om känslor, och känslor är allt annat än förnuftiga eller rättvisa. Att jag även avskyr sådana saker som manipulativt beteende, martyrskap och människor som lever på andras skuldkänslor blir inte heller så svårt att förstå.

Att någon väljer en väg i sitt liv som går ut på att utnyttja andra, att ljuga, eller bara göra det lätt för sig, är inget jag kan ge mitt bifall till. Och inte spelar det någon roll om människan säger, –Jag var inte medveten om det.
Skadan är lika stor ändå, och den drabbar så många. Den drabbar generation efter generation, som ringar på vattnet formar det oss, förändrar våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn, utan att vi förstår vad det är för eko som vibrerar i oss.

Så, -Hur kan en nylonstrumpa från 1962 påverka vad för sorts människa du blir?
Det är väl inte så konstigt att minnet – hos en nästan 5-årig flicka – av en sönderklippt nylonstrumpa, får bli en symbol för något mycket större. Något så stort att det bland många anses som vanligt beteende och bara mänskligt. En symbol för något som bara är manipulation och maktutövning, eller möjligen egoism och lathet.

Eller,, är det verkligen så, ”bara”?

/T

Publicerat i Minnesbilder | Märkt , | Lämna en kommentar

Det där om att skriva

För ungefär 7 år sedan startade jag min första blogg. Då hade jag en mycket kritiskt åsikt till det där med bloggar, idag är jag inte lika kritisk till fenomenet, men nästan lika kritisk till innehållet. Men det betyder inte att jag har rätt.
7 år är en lång tid och mycket är annorlunda idag, se det som en historisk återblick. Då skrev jag så här:

Jag har aldrig varit det minsta intresserad av att chatta, messa eller blogga, har aldrig förstått vitsen med det. Vet att det finns många även i min ålder som hänger på MSN, Lunar och andra ställen, men jag avstår. Jag tillhör t.o.m. dom som inte ens spelar nya datorspel.

De senaste 20 åren har jag, mer eller mindre dagligen, jobbat med datorer. Jag har alltid skickat mail (långt innan det blev vanligt) om jag vill något, och ska jag prata med någon vill jag helst göra det ”på riktigt”.

Men härom dagen läste jag för första gången min ena sons blogg, och delar av syrrans idag. Jag visste inte ens att de hade bloggar, utan fick adresserna på omvägar. Sonen har inte bott hemma på flera år, så man vet ju inte ”allt” längre. Sedan surfade jag vidare på flera andra bloggar, det finns ju några stycken ;). Måste säga att det var intressant att kolla in en annan värld.

När jag var ung skrev man i dagbok, med hemlighetsfulla inlåsta sidor. Små lås i form av hjärtan, och viktiga nycklar man trodde gav säkerhet. Jag skrev också, plitade ned tankar, funderingar, dikter och betraktelser. Tills jag en dag förstod att låset inte gav mina tankar någon trygghet. Dagboken var öppnad, låset var sönderbrutet och ett stort antal sidor var utrivna. Varför det gjordes? -Det var ju hemska saker jag skrev, sånt fick jag inte göra.

Sen skrev man inte alls, det gjorde bara författare och tidningsfolk. Då fanns det inte något som hette blogg. Det fanns inte ens något som hette Internet. Jag känner mig ”ruskigt” gammal när jag tänker på, att det var inte förrän jag var 20 år gammal som Apple grundades, och ett par år senare såldes IBMs första persondator.

Nuförtiden skriver alla, ungdomar, barn och gamla på nätet. Alla tankar och känslor skrivs rakt ut på webben, så att alla kan läsa. Man skriver när man är lycklig, när man är arg, när man inte har något att säga och när man är förtvivlad. Man talar väl om människor och man skäller ut andra, och man ljuger helt efter eget behov. För sanningen verkar verkligen vara relativ.

Förr skrevs det bara i tidningar och böcker, och det var hårt reglerat av journalisters och författares etiska och moraliska regler. Det offentliga ordet var viktigt, man fick verkligen inte skriva vilken smörja som helst. Idag skrivs det vilken smörja som helst, i tidningar, i böcker och på nätet. Ordet är verkligen fritt, och kanske – kanske är det bra, även med smörjan. Fast, jag begriper inte riktigt hur.

Du som läser det här har säkert fattat för länge sen, att jag är en mycket omodern och gammal stofil. Men trots det, när man har fyllt 50 så är det kanske dags att börja blogga.

Kommer att tänka på de där dagböckerna jag hade som liten, jag skulle verkligen ha velat läsa det jag skrev. En lill-gammal 7-8 årings barnsliga uttryck, som med stort allvar beskriver de orättvisor hennes alkoholiserade familj utsätter henne för. Dikter som talade om att ”Döden är hemsk, men livet är hemskare ändå”, berättelser om sönderslagna sparbössor och annat som idag bara finns fragment kvar i minnet av.

Men saker ska inte vara för enkla, att jobba för minnena är nog en bättre väg även om den är svårare. Det måste bli mina egna ord – inte en 8-årings – som jag skriver idag.

/T

 

Publicerat i Nästan nutid | Märkt , , | 2 kommentarer

Att skapa stjärneblink

Apropå det där med att alla missbruk är till för att döva vår vackra obegränsade själ med sina oanade förmågor.
Att alla fantastiska möjligheter bör tas från oss sakta men säkert, och istället ska vi ta till ”sysselsättningar” såsom tv, ätande, jobb, och andra acceptabla  missbruk. Allt för att döva den inre kraften, den som inte får flöda fritt.

     Den lilla flickan ligger mjukt omsluten i sin vagn, det är mörkt och hon tittar upp i en sky av små lysande, glittrande prickar som kallas för stjärnor.  Sakta flyttar hon blicken från punkt till punkt och på varje ny plats där hennes ögon stannar till, framträder mängder med nya glittrande prickar.
Hon rör långsamt på armar och ben, och dirigerar med dem blinkningarnas mängd och hastighet. Hon sveper med fötterna upp mot himlen, och som penseldrag borstar de glitter och blinkningar över stjärnorna. Den lilla flickan rör även på händer och armar och några bleka månbelysta molnrester rör sig på samma svepande sätt.

     Hon är mycket nöjd och fullt uppslukad av det hon gör. Att skapa och dirigera alla de glittrande små punkterna och molnen kräver hennes fulla uppmärksamhet. Allt är behagligt, mörkt, mjukt och lagom varmt. Så småningom somnar den lilla flickan fullt tillfreds mitt i skapandet av ännu fler stjärnor och med ett nytt svep av hennes stjärneblink-blick.

     När hon vaknar igen är det inga stjärnor hon ser utan det välbekanta som brukar kallas tak. Hon fäster blicken på ett ställe i det vita släta och koncentrerar sig, ingenting händer. Flickan riktar blicken mot en ny plats, tittar noga och rör på armar och ben. Inga stjärnor skapas, inga blinkningar syns. Hon försöker igen och igen, men inget händer.

     Hon känner ingen nöjdhet längre, utan något annat inne i henne börjar växa och ta plats. Något som gör att hon viftar allt mer ryckigt med armar och ben, borta är allt mjukt och svepande. När det nya i henne har blivit ännu större öppnar hon till slut munnen, och ut kommer ljudet som förklarar känslan.
Strax kommer den stora som tar and om henne, talar mjukt till henne, tar fram gummigrejen och stoppar den i flickans mun. Behovet av att suga infinner sig på en gång, hon suger beslutsamt på den, tittar på föräldern som talar mjukt, vänder sedan upp blicken en sista gång och försöker framkalla stjärnor med ögonen. Inget händer, ingenting alls, och hon ger sakta upp. Flickan övergår till att suga ännu mer och en nästan lika behaglig känsla börjar infinna sig.

     Men helt bra är det inte att inga stjärnor blir till när hon tittar. En liten otrevlig känsla biter sig fast långt där inne i henne, och hon suger lite extra hårt.

En vacker dag – som man säger i sagorna – kommer hon förstå att den obehagliga känslan kallas misslyckande.

Men det hon lärt sig redan nu är att obehagliga känslor går att döva med med något annat. Bara man suger tillräckligt intensivt, ger upp lite grand, och inte lyssnar inåt alltför mycket.

natt-1

/T

Publicerat i Sagor för tilltuffsade öron | Märkt , , | Lämna en kommentar