Det där om att skriva

För ungefär 7 år sedan startade jag min första blogg. Då hade jag en mycket kritiskt åsikt till det där med bloggar, idag är jag inte lika kritisk till fenomenet, men nästan lika kritisk till innehållet. Men det betyder inte att jag har rätt.
7 år är en lång tid och mycket är annorlunda idag, se det som en historisk återblick. Då skrev jag så här:

Jag har aldrig varit det minsta intresserad av att chatta, messa eller blogga, har aldrig förstått vitsen med det. Vet att det finns många även i min ålder som hänger på MSN, Lunar och andra ställen, men jag avstår. Jag tillhör t.o.m. dom som inte ens spelar nya datorspel.

De senaste 20 åren har jag, mer eller mindre dagligen, jobbat med datorer. Jag har alltid skickat mail (långt innan det blev vanligt) om jag vill något, och ska jag prata med någon vill jag helst göra det ”på riktigt”.

Men härom dagen läste jag för första gången min ena sons blogg, och delar av syrrans idag. Jag visste inte ens att de hade bloggar, utan fick adresserna på omvägar. Sonen har inte bott hemma på flera år, så man vet ju inte ”allt” längre. Sedan surfade jag vidare på flera andra bloggar, det finns ju några stycken ;). Måste säga att det var intressant att kolla in en annan värld.

När jag var ung skrev man i dagbok, med hemlighetsfulla inlåsta sidor. Små lås i form av hjärtan, och viktiga nycklar man trodde gav säkerhet. Jag skrev också, plitade ned tankar, funderingar, dikter och betraktelser. Tills jag en dag förstod att låset inte gav mina tankar någon trygghet. Dagboken var öppnad, låset var sönderbrutet och ett stort antal sidor var utrivna. Varför det gjordes? -Det var ju hemska saker jag skrev, sånt fick jag inte göra.

Sen skrev man inte alls, det gjorde bara författare och tidningsfolk. Då fanns det inte något som hette blogg. Det fanns inte ens något som hette Internet. Jag känner mig ”ruskigt” gammal när jag tänker på, att det var inte förrän jag var 20 år gammal som Apple grundades, och ett par år senare såldes IBMs första persondator.

Nuförtiden skriver alla, ungdomar, barn och gamla på nätet. Alla tankar och känslor skrivs rakt ut på webben, så att alla kan läsa. Man skriver när man är lycklig, när man är arg, när man inte har något att säga och när man är förtvivlad. Man talar väl om människor och man skäller ut andra, och man ljuger helt efter eget behov. För sanningen verkar verkligen vara relativ.

Förr skrevs det bara i tidningar och böcker, och det var hårt reglerat av journalisters och författares etiska och moraliska regler. Det offentliga ordet var viktigt, man fick verkligen inte skriva vilken smörja som helst. Idag skrivs det vilken smörja som helst, i tidningar, i böcker och på nätet. Ordet är verkligen fritt, och kanske – kanske är det bra, även med smörjan. Fast, jag begriper inte riktigt hur.

Du som läser det här har säkert fattat för länge sen, att jag är en mycket omodern och gammal stofil. Men trots det, när man har fyllt 50 så är det kanske dags att börja blogga.

Kommer att tänka på de där dagböckerna jag hade som liten, jag skulle verkligen ha velat läsa det jag skrev. En lill-gammal 7-8 årings barnsliga uttryck, som med stort allvar beskriver de orättvisor hennes alkoholiserade familj utsätter henne för. Dikter som talade om att ”Döden är hemsk, men livet är hemskare ändå”, berättelser om sönderslagna sparbössor och annat som idag bara finns fragment kvar i minnet av.

Men saker ska inte vara för enkla, att jobba för minnena är nog en bättre väg även om den är svårare. Det måste bli mina egna ord – inte en 8-årings – som jag skriver idag.

/T