Hon hade faktiskt aldrig läst Don Quijote

Hon hade faktiskt aldrig läst Don Quijote, även om hon – som så många av oss – hade en alldeles egen uppfattning om vad det vill säga att slåss mot väderkvarnar.

Det var nog mest en känsla hon hade av hur väldigt, väldigt, sorgligt det var med denna man. Denna man som på fullaste allvar drog ut i världen för att bekämpa dessa väderkvarnar. En kamp på liv och död, som bara han, och ingen, ingen annan, förstod vikten av.

***

.             Hon var en alldeles vanlig medelålders kvinna när detta hände. Men själv kände hon sig allt annat än vanlig. Hon kände sig snarast så udda och annorlunda att hon troligen stod på gränsen till att vara ett ”UFO”, men som tur var visste ingen där utanför vad som rörde sig i hennes inre.
Den känslan var inte ny för henne, hon hade faktiskt aldrig känt sig vanlig. Efter vad hon kunde komma ihåg, inte en enda gång i hela sitt liv, hade hon fått känna lyxen av att vara, bara vanlig. ”Som alla andra”, var ett uttryck som istället hade blivit ett skällsord för henne. -För vem vill vara som ”dom”?, brukade hon säga.

.             Den dagen hon förstod att hon faktiskt var en riktig Don Quijote var ingen vacker dag som det är brukligt i sagorna. Det var en vanlig gråkulen Novemberdag i en alldeles vanlig Svensk huvudstad.
.             Hon började sakta inse att hon hade slagits hela sitt liv. Slagits för livet. Och det var egentligen inte bildligt talat, inte för henne. Hon hade slagits, oupphörligt, dag ut och dag in, sedan långt innan hon blev född. För om hon inte hade gjort det, skulle hon genast ha förlorat livet. Så hade det alltid varit. Och så konstigt tyckte hon faktiskt inte att det var. .             Så klart måste man slåss för sitt liv, och för sina barns, hade hon tänkt. Det är ju viktigt. Att få behålla det. Livet alltså. Men det blir ju så otroligt arbetsamt. Att slåss för det varje vaken sekund, och faktiskt, varje stund även i sömnen.
.             Det skulle vara så skönt om man kunde få slippa, önskade hon ibland, bara en liten, liten stund. Men det var som om denna viskande önskan var rösten av självaste Döden, en falsk försåtlig önskan som bara kunde sluta i katastrof. För att slappna av och ge upp kampen måste ju vara det samma som att ge plats för dödens stillhet och vila, och det var hon verkligen inte beredd till. Så därför hade hon fortsatt sin kamp. Varje dag och varje stund. Något alternativ fanns ju inte, inte för henne.

.             Varför hade hennes liv blivit en sådan kamp, undrade hon. Alla andra hade det ju inte likadant, det hade hon för länge sedan insett. Och nu när den gyllene medelåldern var här hade det blivit lite lättare att tänka på hur hennes liv hade börjat. Hon började äntligen kunna se det med något andra ögon. De minst sagt underliga omständigheterna kring hennes tillkomst.

***

.             Allt hade berott på att en gammal kvinna stoppade sin yngsta son i samma säng som hans halvbrors dotter. Att dottern var en vacker 16-åring med ovanligt mycket livserfarenhet och mannen bara 25, såg den gamla kvinnan inte som ett problem. Men det fanns många orsaker till att ifrågasätta vad den gamla var villig till att se, eller snarare, inte se.
Att den sexuella attraktionen däremot gnistrade till är betydligt lättare att inse, och ett famntag går snabbt, särskilt i en trång utdragssoffa på 50-talet.
Det blev en fin sommar, 1956. Den unge mannen fyllde 26 och den 16-åriga flickan gjorde honom sällskap både i segelbåten och på kobbar och skär i Stockholms yttre skärgård. På någon av de solvarma klipphällarna, de undanskymda vikarna, eller kanske på durken i den lilla segelbåten med namnet Puck, fick deras handlingar en konsekvens.
När hösten kom blev den konsekvensen, en katastrof.

***

.             Hon hade länge vetat detta, men det var först på senare år hon hade börjat fundera över hur andra människors tankar och känslor hade påverkat hennes liv.
De första 40 åren hade jag fullt upp med att leva mitt liv, ta hand om min familj och kämpa framåt, tänkte hon. Det var inte förrän efter min 40-års dag som tankarna och minnena började komma på allvar, insåg hon, innan dess hade hon varit nästan helt förskonad från minnen.
Inte heller hade hon kunnat se de ”röda trådar” hennes liv var fullt av, men nu kom minnena och hon började kunna ana sambanden.

***

.             Graviditeten var en familjetragedi, en katastrof som var så skämmig att de inte visste vad de skulle ta sig till. Det var ju nästan incest. Den unga flickans far var ju halvbror med den 26-årige unge mannen, skammen och skulden vägde mycket tungt.
Och vems var felet? Vem skulle bära skulden för denna fruktansvärda händelse? Den 16-åriga flickan var ju vanartig, det visste alla, och hon hade ju sin egen mor att brås på. Tills alldeles nyligen hade hon varit intagen på Edesta lanthem, vilket inte var så konstigt, dessutom var hon en oäkting och moderlös, och hon hade varit barnhemsbarn större delen av sitt liv.
.             Den gamla kvinnan sa. Jag tvår mina händer, hur skulle jag kunna tro att nåt så erbarmeligt hemskt skulle kunna ske, jag som har gjort allt jag kunnat för henne. Det var ord som den gamla använde sig av rätt ofta, och de hördes nästan alltid när det blev problem av något slag.
Den gamla kvinnan tog inte på sig skulden för detta, hon tog faktiskt aldrig på sig skulden för något av det hon gjorde. Den 16-åriga flickan kunde man ju inte förvänta sig något annat av, inte med hennes bakgrund. Och den unge mannen bar redan en skuldbörda – som den gamla kvinnan lagt på sin son – som var stor nog att räcka livet ut.

.             När den lilla flickan föddes följande vår, hade hon redan fått skulden tilldelad sig. Alla som såg henne visste redan att det var hon, hon som var beviset på alla inblandades skuld. Och hur gör man när man älskar ett barn som alla redan vet är skyldigt. Skyldigt till sina förfäders skuld, och skyldigt till deras egna känslor av skam.

***

.             Så, vad bestod hennes väderkvarnarna av? Vad slogs hon emot? Vad var det hon bar omkring på? Vad var det för hemskheter som skulle kunna hända om hon slappnade av en enda sekund?
Var det så enkelt att det var alla de ”synder” som hennes förfäder gjort sig skyldiga till. Allt hon visste om, allt hon upplevt, allt hon hört talas om. Allt i en koncentrerad sörja, som skulle drabba både henne och hennes barn.
Allt på en gång, obönhörligt, vid första lilla glimt, av svaghet.

/T

Puck-1

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Om thorgun

Det blir rätt många intressen när man tänker efter. Maten vi äter, trädgården vi odlar, fotografering förstås, sömnad och kreativt skapande, olika vetenskaper, och sist men inte minst STJÄRNOR.
Det här inlägget postades i Föräldrarna, Flickans liv och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s