Klockor och tidens gång

Just idag för 85 år sedan föddes min pappa, jag funderar ibland rätt mycket över varför saker blev som de blev och över hur lik honom jag kanske är, eller inte. Den här minnesbilden är med en hälsning till honom.

*****

  Hon griper tag i det slitna och tjocka jeanstyget, drar i hans byxben med båda händerna. Benen vinglar under henne men armarna drar henne uppåt. Hon gurglar lite, kravlar och glider ner, häver sig upp igen svajande, jollrar och sjunker ned. Skrattar förtjust och gör en ny ansats att klättra över hans båda ben.
Armen fångar henne strax innan hon lyckas luta sig över faderns knän. Vänder henne mjukt in mot det lilla trygga utrymmet som bildats mellan väggen och faderns liggande gestalt. Nu vänder hon istället all sin uppmärksamhet mot väggbonadens små garntofsar, sträcker ut handen med tumme och pekfinger beredda. Griper försiktigt om en gul garnända, drar, lirkar och drar lite till. Lyckan bubblar upp ur henne som en kaskad av små jollrande skratt när garnändan ger vika och släpper från bonaden. Den gula biten granskas noga, dissekeras till flera mindre delar, som släpps och faller ned runt omkring henne, och slutligen ratas den sista resten. Hon sträcker sig målmedvetet efter en ny tråd.

Fadern suckar. Den tidiga vårsolen kittlar honom i nacken, han har jobbat hela natten och önskar han fick sova en stund. Men hon är så glad och nöjd att det samtidigt är en ren fröjd att ligga här och se henne utforska en liten bit av världen. Men låter han henne dra bort fler trådar ur bonaden blir hans mor ond på honom.

Flickan är nyfiken och vill absolut fortsätta sitt utforskande, han ler och tar av sig sitt armbandsur. Klockan är en pokervinst med diskutabel historia, en guldklocka av märket Longines, ett riktigt flaggskepp. Men flickan älskar att leka med den och vad gör man inte för att få se henne lycklig, och för att kunna vila ögonen, en liten, liten stund till.

Klockan tickar mjukt med ett sorts tsick-tsack-ande, hon håller den mot örat, lyssnar förundrat, tittar på den och sedan lyssnar hon igen. Hon lyssnar en lång stund men blir sedan lite ivrigare, skakar klockan häftigt och fnittrar lyckligt när mekanismen för självuppdragning ger ifrån sig ett tydligt zick-zick-zick. Tittandet, lyssnandet och skakandet fortsätter en stund, men rörelserna blir allt häftigare och nu kommer flickan på den strålande iden att slå klockan i väggen. Hon svingar den förtjust och njuter av oväsendet, ibland träffar hon garntofsarna på väggbonaden och ibland direkt på betongväggen. Det låter strålande tycker hon och gör sig genast beredd att börja en ny omgång med klockan.

Fadern suckar uppgivet, reser sig upp och lyfter upp flickan, lirkar klockan ur hennes händer och ser sig om efter något annat att roa henne med. Någon mer vila blir det helt klart inte, inte nu.

Gubbängen vintern 57-58

00060d

/T

  Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Om thorgun

Det blir rätt många intressen när man tänker efter. Maten vi äter, trädgården vi odlar, fotografering förstås, sömnad och kreativt skapande, olika vetenskaper, och sist men inte minst STJÄRNOR.
Det här inlägget postades i Föräldrarna, Minnesbilder och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s