Första minnet

     Vardagsrummet låg i halvdunkel, den mörkröda plyschsoffan och öronlappsfåtöljerna i samma stil var väl använda och lite nedsuttna. Det runda mörka fanerbordet med lejontassar hade en liten spetsduk liggande mitt på, och den låga bokhyllan, även den i tung mörk ek, allt avgav en svag doft av möbelpolityr. De gråmönstrade tapeterna var från när huset byggdes 1947 och golvet var belagt med ekparkett, på väggarna satt tre större oljemålningar. Det pampiga marinmotivet hängde över soffan, det klassiska men mörka blomsterstillebenet hängde över sängen, båda hade stora utsirade guldramar. På ekbokhyllan stod den stora älgen, den med ena hornet brutet men limmat, och ovanför hängde skogsmotivet med tallar och stigen som var solbelyst.
Allt översilandes av ett svagt ljus som trängde in genom de tunna grå gardinerna. De tjockare draperierna var fortfarande fråndragna, inte förrän till kvällen när lamporna tändes brukade de dras för. Vid väggen närmast den öppna dörren ut mot hallen stod en välbäddad säng, överkastet såg ut att vara sträckt och spänt som ett trumskinn. Hallen ut mot ytterdörren var betydligt mörkare, där fanns inga fönster som kunde släppa in det sena eftermiddagsljuset. Vårvindarnas vinande hördes svagt när de lekte med trädtopparna utanför fönstren, här uppe på tredje våningen.
Det vinandet var allt som hördes, lägenheten i Gubbängen var lika tyst som dunkel, stillheten var så stor att själva tiden tycktes stå still. Trots det kunde man efter en stund ana dammkornen som svävade i det ytterst svaga ljuset från fönstren. Och samtidigt med den rörelsen anade man även de övriga ljuden som gjorde sig påminda genom de tjocka väggarna.

     Flickan, som satt i spjälsängen mellan bordet och sängen, var tyst och stilla. Hon plockade sakta med lakanen och cellstoffet som låg därunder. Hon plockade sönder det i små, små bitar, sakta och försiktigt tog hon en liten bit mellan tumme och pekfinger, drog loss den, vände och vred lite på luddet, tittade på det och släppte sedan tussen för att greppa en ny. Hon upprepade det hela om och om igen, med stort tålamod jobbade hon sig igenom cellstoffet.
Hon satt så mycket länge innan hon suckade och drog till sig sin ljusblå snuttefilt med en vit Bambi på. Ljudet av röster som kom genom den inte helt stängda dörren till köket blev lite högre och hon lyfte blicken mot hallen, men inget hände. Efter en stund sänkte hon åter blicken och började om igen plocka med tussarna av cellstoff. Mumlet från köket steg och sjönk, ibland kunde man svagt höra en stol skrapa mot golvet. Det var en mans och en kvinnoröst som hördes, båda var välbekanta för flickan.

     Plötsligt öppnas köksdörren, flickan tittar snabbt upp mot hallen och drar ett djupt andetag. Det är den äldre kvinnan som pratande går förbi. Hon kastar en snabb blick in mot flickan när hon passerar på väg mot toaletten. Rösterna är tydligare nu när dörren inte är stängd, och dom fortsätter prata hela tiden. Efter en liten stund går kvinnan tillbaka till köket utan att titta in mot flickan, nästan på en gång går nu mannen förbi istället, fortfarande pratande. Det porlar och skvalar från toaletten och strax kommer han förbi igen, med ett snabbt leende till flickan i vardagsrummet försvinner han tillbaka in i köket och dörren dit dras igen. Flickan blinkar, släpper hallen med blicken, sjunker ihop lite, hon suckar igen och börjar sakta dra i och vicka på sina egna tår.

     Lite senare märker flickan att rösterna börjar låta annorlunda. Hon skruvar oroat på sig, dom är högre nu, inte lika välbekanta, hon stannar upp, sträcker ut händerna mot spjälorna och tittar med stora ögon mot hallen, väntande.
Mannen kommer ut, och kvinnan kommer tätt efter pratade med ljus röst. Han går mot ytterdörren, tar på sig skor, rock och hatt, säger nästan ingenting, bara mumlar något svagt, går ut genom dörren och stänger den efter sig. Det hörs ett svagt ekande i trapphuset av hans steg nedför trapporna.

     Den äldre kvinnan står kvar en stund, suckar högt, vänder sig om och går sakta ut i köket. Det skramlar lite, hon går omkring därute, mumlande för sig själv och plockande med flaskor och glas. Efter bara en liten stund kommer hon in till flickan.

– Så ja, så ja, kom nu flicka lilla, så ska jag byta på dig, säger hon och lyfter upp flickan.

– Pappa din bara försvinner! Hur skulle det gå för dig om inte jag tog hand om dig? Ack ja, Ack ja, sa hennes farmor och bar in flickan i sitt sovrum för att byta torrt på henne.

Våren 1958

/T

flickan-1

Annonser
Publicerat i Minnesbilder | Märkt | Lämna en kommentar